Då det aldrig i historien har funnits någon palestinsk stat finns det således inte heller ”nationella palestinska” arkeologiska platser. Däremot finns det information med start från 600-talet avseende muslimskt liv och kultur från Judéen och Samarien (det som tidigare var Kungariket Israel, men det handlar således inte om palestinsk historisk arkeologi).

”Palestina” har sin bakgrund i att kejsar Hadrianus ändrade år 135 e.Kr. namnet på den romerska provinsen Syriska Judea till Syriska Palestina i ett försök att eliminera alla judiska rötter till området och “Palestina” betyder filistéernas land och de var judarnas främsta fiender genom historien. Hadrianus hade dessförinnan slagit ner skoningslöst ett judiskt uppror där det beräknas att ca 600 000 judar dödades, 50 städer raserade och 985 byar förstörda, utöver att Hadrianus hade bestämt sig för att förinta judendomen. Vidare tilläts inga judar att återvända till Jerusalem vilket dessutom ändrades till Aelia Capitolina.

Den stora utmaningen för nutidens palestinska arkeologer är att de är under hårt tryck av den Palestinska myndigheten (PA) med krav på sig att förfalska judisk och kristen arkeologi och historia till ”palestinsk”. T.ex. judarnas tempel beskrivs som det “påstådda templet”. Vidare anklagas Israel för att ha stulit det palestinska arvet och “judaisera” Jerusalem, däribland Västra muren, trots att Jerusalem har varit det judiska andliga centret under ca 3 000 år, utöver som huvudstad under lika lång tid. Att historieförfalskning uppmuntras framgår av den 20:e artikeln i den palestinska nationella stadgan som säger: ”Påståenden om historiska eller religiösa band mellan judar och Palestina är oförenliga med historiska fakta.”

Palestinsk arkeologi kan ha en blomstrande framtid men inte på bekostnad på andras historia.

Publicerat 2016-12-27